Jag stod där på klippan medan vinden tog tag i mitt hår. Jag brukade gå dit, jag gillade det. En sådan fridfull plast borde alla ha att gå till ibland.

Jag vände mig om och fick syn på min engelska lärare. Vad gjorde hon här och vilka förskräckliga byxor hon hade. De var riktigt fula och hade hon inte gått upp några kilon på ett tag?

Hon kollade hit, mot mig och jag vände mig snabbt om, men försent hon hade sett att jag hade sett henne och nu var hon på väg hit. Jag ville inte träffa henne så jag började gå åt andra hållet, men hon gick efter.

Jag började små springa, hon med. Efter mig. Jag sprang snabbare och snabbare men hon följde efter ändå.

Efter ett tag hörde jag ett skrik och stannade upp och vände mig om. Hon hade ramlat, snubblat på en trädrot som stuckit upp. Hon var kritvit i ansiktet. Jag kände att jag inte hade något val utan gick fram till henne och hjälpte henne upp.

Hon började gråta. Så himla ont kunde det väll ändå inte gjort?

-Jag är gravid, jag är gravid, nästan skrek hon. Ingen vet det, inte ens min pojkvän.

Jag blev med ens allvarlig och rädd. Tänk om barnet dött? Nej, det var bara ett litet fall.

Jag följde med henne hem, men vi sa inget under hela vägen. Inte ett ljud.

Nästa dag träffade jag henne, eller jag gick förbi henne och hon bad mig komma ett slag. Jag gick till henne och min kompis gick i väg så länge.

-Vi ses på lektionen, sa hon och gick. När jag kom fram till min engelska lärare trodde jag att hon skulle säga något men hon stod bara och stirrade på en tavla.

Den föreställde ett barn i famnen på sin pappa, varför den satt där, på en skola vet jag faktiskt inte.

-Jag förlorade den, barnet, sa hon men fortsatte att stirra in i tavlan. Du behöver inte säga detta till någon, vi glömmer det här och ingen kommer få reda på det.

Aldrig.
Jag tittade på henne för att säga att jag var ledsen men precis när jag öppnade munnen släppte hon blicken från tavlan och kollade på mig. Jag blev som stum och när jag äntligen kunde få fram något ringade klockan in.

-Gå till din lektion, du vill inte komma för sent, sa hon och vände om till det ena hållet medan jag gick åt det andra.

..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var höst och löven höll på att falla ner. Det prasslade i löven men ingen av tjejerna märkte det. Båda var för upptagna för att höra något annat. Det var som om tredje världskriget hade startat. Igelkotten tittade fram ur löv-högen eftersom att...

Kärlek är något fint Kärlek kan göra ont Lika mycket som det kan vara underbart Och kännas hur bra som helst Kärlek är när man kan göra allt för en person Offra allt för den Ge den kärlek Kramar och kyssar Visa att du bryr dig Br...

Ref: Alla har sagt att kärleken är hård Men ingen har sagt att den är så hård Jag går omkring och tänker da efter da Tänker på honom, han som jag vill ha Han är den ända, han är den rätta Men jag är för feg för att berätta   1. Det bö...

Varför gråta när man kan le? Varför skratta när ingen ser…     .. ...

Varför just du? Varför kunde det inte lika gärna varit jag? Jag stod där vid bädden, de kunde lika gärna säga dödsbädden men de stod bara där och teg. De ville inte erkänna det. Jag blev så arg. Kunde de inte ens säga det till sig själva? Det va...